2014-05-16 @ 21:44:17 / HÄLSA
Sentimentalt
Här ligger jag en vanlig fredagskväll. Det är ljust ute, fåglarna kvittrar och värmen börjar ta sig. Sådant som borde göra så att det spritter i benen på varenda människa. Ändå är jag inte lycklig, ändå ligger jag i min säng med panikångest och bara gråter. Det har jag gjort hela dagen.
Det här är verkligen inte lätt för mig att skriva, för jag är ju den som alltid har klarat allt. Fixat det med en klackspark. Visat mig stark och istället hjälpt alla andra.
Jaha, ja. Det var den pressen ja, för nu är det jag som sitter i skiten i mitt eget privatliv. Det är jag som gråter om dagarna och funderar över hur jag ska bli lycklig igen. Hur jag ska bli Josefine igen. Jag tror att allting började med ett uppbrott som tog väldigt hårt på mig - som startade den här berg-& dalbanan utav känslor, och nu åkte jag plötsligt bara neråt - det gick inte längre så mycket uppåt så att det fanns någon typ av balans, som det normalt sett gör. Det var som att hela jag tömdes på glada känslor den där vintermorgonen 2011. 3 år sedan. 3 år sedan var jag uppgiven och ledsen över ett uppbrott, och sen har jag bara haft så mycket nerför i mitt känsloliv med all stress runt omkring att jag i dagsläget knappt orkar klistra på ett leende i mitt numera trötta och slitna ansikte.
Något som också ändrats under de här senaste åren är mitt umgänge med mina vänner. (och numer f.d vänner, eller kanske bekanta. jag vet inte riktigt). Vi har liksom slutat umgås. Alla sitter med partners på varsitt håll, och kan inte avvara lite tid, eller så har de tröttnat på mig för att jag inte längre är glad, jag vet inte.
Oavsett vad så vill jag snälla bara be er alla att vårda era relationer, för det har uppenbarligen inte jag gjort. För här sitter som sagt jag en fredagskväll utan att ha någon att umgås med. Och just nu vet jag att det är allt jag hade behövt för att känna dagens glädje.
Kanske ska jag också passa på att säga förlåt. Till er som stått förbryllade över mitt humör och undrat vad som hänt med mig då jag inte riktigt varit mig själv. Förlåt.
Och tack. Tack till er som ändå står kvar.
Det här är verkligen inte lätt för mig att skriva, för jag är ju den som alltid har klarat allt. Fixat det med en klackspark. Visat mig stark och istället hjälpt alla andra.
Jaha, ja. Det var den pressen ja, för nu är det jag som sitter i skiten i mitt eget privatliv. Det är jag som gråter om dagarna och funderar över hur jag ska bli lycklig igen. Hur jag ska bli Josefine igen. Jag tror att allting började med ett uppbrott som tog väldigt hårt på mig - som startade den här berg-& dalbanan utav känslor, och nu åkte jag plötsligt bara neråt - det gick inte längre så mycket uppåt så att det fanns någon typ av balans, som det normalt sett gör. Det var som att hela jag tömdes på glada känslor den där vintermorgonen 2011. 3 år sedan. 3 år sedan var jag uppgiven och ledsen över ett uppbrott, och sen har jag bara haft så mycket nerför i mitt känsloliv med all stress runt omkring att jag i dagsläget knappt orkar klistra på ett leende i mitt numera trötta och slitna ansikte.
Något som också ändrats under de här senaste åren är mitt umgänge med mina vänner. (och numer f.d vänner, eller kanske bekanta. jag vet inte riktigt). Vi har liksom slutat umgås. Alla sitter med partners på varsitt håll, och kan inte avvara lite tid, eller så har de tröttnat på mig för att jag inte längre är glad, jag vet inte.
Oavsett vad så vill jag snälla bara be er alla att vårda era relationer, för det har uppenbarligen inte jag gjort. För här sitter som sagt jag en fredagskväll utan att ha någon att umgås med. Och just nu vet jag att det är allt jag hade behövt för att känna dagens glädje.
Kanske ska jag också passa på att säga förlåt. Till er som stått förbryllade över mitt humör och undrat vad som hänt med mig då jag inte riktigt varit mig själv. Förlåt.
Och tack. Tack till er som ändå står kvar.